Mayosh

Ibland kommer det tider då man inte riktigt vet vad man vill, eller man vet vad man vill men börjar tvivla av någon anledning. Hur detta ska vara möjligt.

Många säger att man ta ett mål i tagen som ska vara så realtistiska och blablabla... Vad är REALISTISKT igentligen, betyder det att jag ska stå hela mitt liv på mcdonalds eller som städerska tills jag blir deprimerad och förtidspansionerad?
Jag skippar de små målen. Jag vet vad jag vill och då vill jag satsa stort!

Då jag gick i årskurs ett så trivdes jag igentligen inte så mycket bland många. Jag var inte skolans snabbaste tjej inte heller något modefreak och jag gillade inte heller att snacka skit. Jag var den här som fanns där, hade min bästis och spelade väl pokemon med grabbarna, och slogs och bråka med rästen..Förutom det så syntes jag inte riktigt FÖRUTOM då jag stog på scenen. Det var min grej. Då var jag den coola och jag tog för mig. Jag skrev egna låtar om moln och kärlek, låtar som var på "engelska" med inlevelse. Jag satte in lite dans i det hela och sjöng i en hårtork, ibland till PINK och linkinng park, imp bizkit och sum 41 haha. Och alla diggade med mig, MEN jag var stjärnan.

Någonstans mellan 6-8an gömde sig drömmarna. Hade även mycket problem vid de åren. Jag viste inte ett skit vad jag skulle bli. Veterinär? Något saknades i mitt liv. Jag sjöng fortfarande men drömmen om att kunna slå igenom fanns inte där riktigt. Jag trodde inte så starkt på mig själv  som jag gjorde som yngre.

I års. 8 fick vi se en video om olika linjer och inriktningar ang. gymnasium. TAAARRRAAAA estet!
Det var min grej. Att få sjunga och spela musik varje dag. hur kul som hälst!

Jag vet vad jag vill, men folk skrattar. Musik är inte ett riktigt jobb. Nahe?!
Folk tror inte att man ska klara av att hamna på en större scen, bli upptäckt om man är en vanlig person.
Det är tufft! Jag påstår inte att vägen till att bli artist är något lätt, men VARFÖR skulle jag inte klara av det?
Varför skulle inte jag kunna vara en av miljonen då? Varför är det så omöjligt om det är det jag vill?
Jag är inte tondöv jag kan sjunga, vist jag är inte bäst NU men vem fan har sagt att jag ska bli en stjärna idag? Jag lär mig fortfarande. Om 10 år kanske jag är bäst, vem vet?

Men som sagt börjar man själv att tvivla ibland. Man har saker liggandes överallt som ska vara gjort, man är trött och nertrampad och kanske tänker att de jävlarna nog har rätt.

Då ska man fan ta sig ut på workshops eller liknande, söka på dina idoler, se hur de levde innan de blev kända!
alla stora har fan varit en helt vanlig människa tidigare, inte för att de inte skulle vara människor nu, men däremot ovanliga som lyckats med det de vill.

Jag har även haft den turen att ibland fått träffa personer som gått i min skola tidigare, som faktist har lyckats. Och det hjälper en värkligen. Man ser att allting går om man bara vill och GÖR DET. det räcker inte med att försöka en gång, utan man får försöka tills man lyckas!
Att få se människor som förverkligat sina drömmar som suttit i samma sits som en själv, eller ah inte samma kanske men endå liknande, det ger en lixom ett lyft från marken, upp på fötterna igen. Man känner sig levande igen.

Jag ska klara det här! Jag ska bli en sångare och låtskrivare jag ska jobba i nöjjesbranchen. Det är där mitt liv tillhör.


Vad är dina framtidsplaner?